Mamma...

Jag har nu tänkt sen i tisdags att jag ska säga förlåt till min mamma. Jag har pratat med henne flera gånger men just då glömt bort att säga det.

Min mamma får verkligen alltid ta skit när jag är sur.
Det är lite som att när jag är sur på världen då blir jag sur på mamma, kanske för att hon har satt mig till denna enormt dumma värld som det går ut över henne. Eller för att jag vet att mamma kan jag skrika på utan att hon börjar hata mig.
För man får väl inte hata sina barn?

I tisdagskväll blev jag sjuk. Jag vart även då sur när jag insåg att polackerna inte hade varit hemma hos mig som dom sagt, och alltså förstod ju jag att dom istället skulle dyka upp på onsdagen.
Och eftersom jag hade feber och ont i hela kroppen visste jag ju att jag inte skulle va kapabel till att gå till jobbet på onsdagen.
Jag blev alltså först arg på polackerna som inte kan göra som jag vill, och sen blev jag arg på att jag var sjuk, jag hade varken tid, lust eller råd med att vara sjuk.

Sen mitt i allt blir jag överkänsligast i världen när jag är sjuk.

Så allt detta fick min mamma ta.
Men hon skrattar bara åt mig och det irriterar mig ännu mer så jag förstår inte ens varför jag försöker.

Jag vet inte vad jag vill att mamma ska säga heller. Alla hennes förslag suger tycker jag.
Så jag började hysteriskt gråta. DUMMA MAMMA som inte kan hjälpa mig med världens alla stora problem.
Fast egentligen var jag arg på bacillerna som gjorde mig sjuk och på polackerna som är sega med fönsterbytet.

Men förlåt mig mamma...