När nån på tåget tar upp en bok så är det alltid samma jävla bok.
Den har inget lockande namn.. Hundraåringen. Men ALLA läser den där boken.
Jag och Klara var inne på Pressbyrån en dag och där sålde dom den. "Klaraaa den här boken förföljer miiiig" 

Var tvungen att läsa på baksidan. Verkar inte ens speciellt bra. En gubbe som är hundra år som hamnar på ett hem och en dag kliver ut genom fönstret och rymmer. Hur bra låter det? Inte alls bra enligt min åsikt.
På julafton när vi öppnar julklappar så öpnnar min pappa en julklapp från min syrra, gissa vad han får? Jo hundraåringen! Den där boken asså...
Detta är inte sant, den där boken är överallt omkring mig.
Senare öppnar jag en julklapp från min mamma.. gissa vad JAG får? Jo det är sant, Hundraåringen!? Asså är detta en skämt?
Pappa hade iaf läst boken och sa att den faktiskt är välidgt bra.
Så ja nu ska jag nån dag här börja läsa denna bok jag oxå. Jag tror att det är ödet som vill att jag ska läsa denna bok. En bok kan ju inte förfölja en för intet lixom?
Its ment to be.
Jag återkommer när jag läst den. Det kan ta ett tag. Jag är nämligen inte den snabbaste på att börja läsa böcker. Men eftersom det är ödesbestämt att jag ska läsa denna bok så måste det göras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar